Anna Johansson hade flera symtom på att hon var i klimakteriet men trodde att detta var något som väntade först efter 50. Själv var hon bara 42 år och hade ganska små barn.

– Jag kände inte igen mig själv längre. I hela mitt liv har jag sovit gott på nätterna och haft gåvan att vakna glad och energisk. Men plötsligt var jag en helt annan person, säger Anna Johansson som i dag är 47 år och trivs med jobbet som HR-ansvarig på ett reklamföretag.

Vi träffar Anna en lördag och hon har precis kommit hem från en löprunda. Med sin hästsvans och sina träningskläder ser hon fräsch och pigg ut.

Insomningsproblem och svettningar

Men för ett par år sedan var det annorlunda. Det började med insomningsproblem och att hon ibland vaknade på nätterna av att lakanen behövde bytas eftersom hon svettades så. På dagarna var Anna trött och hade nära till både ilska och tårar.

– I samma veva började jag också tappa mycket hår och det blev märkbart tunnare. Även min frisör kommenterade detta. För mig var det en sorg eftersom jag alltid har varit så stolt över mitt hår.

Anna började fundera på om hon hade näringsbrist eller kanske till och med var deprimerad.

– Ingenting kändes kul längre och på morgonen längtade jag bara efter att dagen skulle ta slut. Jag hade egentligen inget att klaga på varken i jobbet eller i relationen och förstod inte varför jag mådde sådär. Men jag vet att man kan bli deprimerad utan yttre anledning så jag tänkte att det kunde vara en förklaring.

Drabbade även familjen

Anna tänkte att det skulle gå över av sig själv. Men så kom den där fredagen då hon plötsligt förstod att hennes sinnesstämning drabbade hela familjen.

– Egentligen var det inget stort som hände. Det var bara droppen på något sätt. Jag och min elvaåriga dotter hade planerat att vi skulle shoppa lite och sedan köpa sushi till hela familjen och ha en mysig filmkväll, minns hon.

När Anna satt i bilen hem ringde dottern och sa att hon hade gått hem till en kompis och hellre ville stanna där på middag och kvällsmys.

Tidigare skulle Anna ha tyckt att det lät jättetrevligt och varit glad för dotterns skull. Men nu kände hon sig sviken och grät hela vägen hem i bilen.

– Det värsta var att min dotter förstås blev ledsen när jag började gråta. När jag kom hem undrade min man vad jag höll på med.

Då bestämde sig Anna för att göra något åt situationen.

– Jag hade låtit det gå för långt, säger hon.

Klimakteriet, jag?

Under helgen tränade Anna med några väninnor och berättade för dem hur hon mådde.

– Jag brukar inte vilja tynga någon med mina bekymmer. Alla har ju sina problem att brottas med. Men nu är jag glad att jag inte höll masken för dem.

En av väninnorna sa direkt att hon trodde att Anna var i klimakteriet.

– Först tog jag det nästan som en förolämpning. Jag menar, jag var ju bara 42 år. Inte kunde väl jag redan vara i klimakteriet? Dessutom har jag aldrig tidigare lidit av hormonella problem. Inte ens som tonåring hade jag humörsvängningar.

Men väninnan berättade att östrogennivåerna brukar börja sjunka redan vid 40 och att hon också hade upplevt liknande symtom. Hon rekommenderade ett kosttillskott som hon själv hade provat.

Fick tips om Femarelle

– Fortfarande hade jag svårt att tro att jag skulle vara i klimakteriet. Jag hade ju fortfarande ganska små barn och flera av mina jämngamla väninnor hade just blivit mammor för första gången. Det kändes som att vi just hade passerat ungdomen och blivit vuxna. Skulle jag plötsligt bli gammal nu?

Anna gick till hälsofackhandeln och köpte kosttillskottet Femarelle som väninnan tipsat om. Tidigare hade Anna inte ätit kosttillskott särskilt ofta eftersom hon alltid varit noga med hälsosam mat.

– Lite skeptisk var jag. Men när jag läste att produkten bland annat innehöll B-vitaminer tänkte jag att det har jag ju faktiskt testat ett par gånger för hårets skull.

Anna gömde paketet när hon kom hem och började äta tabletterna i smyg.

– Jag skämdes inför min man att jag kanske var i klimakteriet.

Det skrattar Anna åt i dag, flera år senare. Numera låter hon asken ligga synlig i köksskåpet.

– Redan en månad efter att jag började äta Femarelle kunde jag känna igen mig själv igen och min man kommenterade att han var glad att ha mig tillbaka.

– Kunskapen om hur kroppen förändras liksom insikten att detta är en del av livet har gett mig ett nytt lugn. I dag skäms jag inte för att prata om klimakteriet med min man. Jag har accepterat att allting har sin tid och jag hoppas att vi får fortsätta att må bra så länge som möjligt.

TEXT: ANNIKA HJERPE

Fotnot: Anna Johansson heter egentligen något annat.

Kom ihåg att kossttillskott aldrig kan ersätta en varierad kost. Det är viktigt med en balanserad kost och hälsosam livsstil.